Nya ögon mot världen – Om fastighetens takkupor

När 1920-talet gick mot sitt slut förändrades Åbergska gårdens silhuett mot Uppsalas himmel. De tidigare till stor del oinredda vindarna förvandlades till bostadslägenheter och med det uppstod ett nytt behov: ljus och utsikt. Lösningen blev att bygga takkupor. Berättelsen om dessa takkupor är dock mer än en byggteknisk detalj. Den speglar ett skifte i både samhälle och stad.

Åbergska gården sedd från Övre Slottsgatan, våren 2019. Från vänster syns fyravåningshuset, femvåningshuset och gårdshuset. Flera av de takkupor som tillkom vid ombyggnaden under sent 1920-tal är synliga på vindsvåningarna. Källa: Fotografi, M. Asgari, 2019.

Uppsala i förändring

Under 1920-talet befann sig Uppsala i ett slags mellanskede – en stad där historiska strukturer fortfarande dominerade, men där det moderna stadslivet snabbt började ta form. Universitetets expansion, den ökande inflyttningen och ett spirande industriliv förändrade staden i grunden. Mellan 1910 och 1930 ökade stadens befolkning med över 50 procent, vilket satte press på både stadsplanering och bostadsbyggande.

På riksnivå var 1920-talet en ekonomiskt ojämn period präglad av efterdyningarna från första världskriget, deflationspolitik och arbetslöshet. Men mitt i detta fanns också reformvilja: nya idéer om funktionell arkitektur, bostadshygien och förbättrade levnadsvillkor för arbetarklassen. Flera statliga utredningar lyfte fram behovet av bättre utnyttjande av befintliga fastigheter, exempelvis genom att inreda vindar. Att bygga om vinden till bostäder med takkupor blev ett konkret uttryck för denna strävan. Det var en lösning som krävde relativt små ingrepp i konstruktionen men skapade betydligt bättre livskvalitet för de boende. Samma idéer återkommer i samtida bygglovshandlingar för flera fastigheter i centrala Uppsala.

Från ritning till verklighet

Äldre ritningar och fotografier visar Åbergska gården som den såg ut före ombyggnationen – med släta takfall och begränsat ljusinsläpp. Ritningsmaterialet avslöjar dock att fyravåningshuset redan från början hade två takkupor mot gården: en större och en mindre. Dessa var tillräckligt stora för att fungera som ljusinsläpp till delar av vinden som redan då till viss del nyttjades som enklare bostadsutrymmen. Den större takkupan är kvar än idag medan den mindre takkupan i fyravåningshuset togs bort 1989 i samband med att ett hisschakt byggdes till fastigheten – en förändring som illustrerar hur byggnaden har anpassats över tid för att möta nya behov, från ljusinsläpp till tillgänglighet.

Fyravåningshusets södra gavel, 1870-tal. Utsnitt ur ett fotografi från 1870-talet som visar en del av fyravåningshusets södra gavel, sedd från Slottsbacken. I mitten av bilden anas siluetten av den större av husets två ursprungliga takkupor mot gården. Källa: Uppsala universitetsbibliotek. Fotograf: Henri Osti.
Vindsvåningen i fyravåningshuset, ritning från 1919. Ritning som visar vindsvåningen (vån 4) i fyravåningshuset. Planlösningen hade vid ritningens upprättande inte nämnvärt ändrats sedan byggåret 1854. Här syns våningens två dubbletter – den södra (till vänster) och den norra (till höger) – samt ett rum med takkupa mot gården. I övrigt bestod vindsvåningen av förrådsutrymmen och genomgångsrum. De två ursprungliga takkuporna framträder tydligt i ritningen: en större till vänster och en något mindre till höger. Den mindre kom att rivas i samband med att hisschaktet tillfördes byggnaden 1989. Källa: Danielsson-Bååks arkiv, Landsarkivet i Uppsala.


Även en del av femvåningshusets vind var inredd som bostadsyta från tiden då huset uppfördes. Av originalritningarna framgår att huset hade två frontespiser, en mot gården och en mot gränden. Alltså var vinden redan från början delvis planerad som bostadsutrymme och användes inte enbart som förråd eller råvind. Frontespiserna är idag bevarade i sitt ursprungliga skick och utgör än idag karakteristiska inslag i arkitekturen.

Femvåningshusets fasad, ritning. Utsnitt ur originalritning från 1893 som visar femvåningshusets fasad mot Gropgränd. Huset uppfördes genom på- och tillbyggnad av en äldre bagerifabrik och omvandlades därmed till bostadshus. I ritningen framträder den norra frontespisen samt fyra trekantiga vädringsfönster – samtliga kopplade till den dåtida vindsvåningen (vån 5). Källa: Stadsarkivet i Uppsala.


År 1928 förvärvades fastigheten av Byggnadsfirman Anders Diös som vid den tiden expanderade sin verksamhet i Uppsala. Direkt påbörjades en omfattande modernisering och renovering av både fyravåningshuset och femvåningshuset, med målet att skapa moderna hyresbostäder. Det var i samband med denna renovering som vindsvåningarna i båda husen byggdes om till fullvärdiga lägenheter, vilket inkluderade tillbyggnad av ett antal nya takkupor för att ge ljus och rymd åt de nya bostadsytorna. Denna satsning speglar tidens bostadspolitiska ambitioner att skapa ljusa och funktionella hem inom den befintliga stadskärnans ramar. Sådana förändringar är alltså inte unika för denna fastighet – i flera kvarter från samma tid ser vi hur bostadsbristen och samtidens arkitektoniska idéer ledde till att vindsvåningar togs i bruk.

Förslag på ändringar av femvåningshusets fasad, 1928. Byggnadsfirman Anders Diös första, grova skisser över föreslagna ändringar, ritade 1928 direkt på en äldre ritning som visar femvåningshusets fasad mot gränden. Bland annat anges preliminära placeringar för nya takkupor. Källa: Anders Diös arkiv, Landsarkivet i Uppsala.
Fyravåningshusets fasad efter ombyggnad, 1931. Ritning daterad 1 september 1931 som visar fyravåningshusets fasad mot Övre Slottsgatan, efter att Byggnadsfirman Anders Diös genomfört sina ändringar. Ritningen visar bland annat fem nyuppförda takkupor på vindsvåningen (ytterligare en takkupa uppfördes mot gården) samt nya skyltfönster i bottenvåningen. Källa: Anders Diös arkiv, Landsarkivet i Uppsala.


För de boende erbjöd de nya takkuporna inte bara dagsljus, utan också utsikt över en stad i förändring. Att titta på takkuporna i dag är att se ett avtryck av 1920-talets Uppsala – en stad i rörelse, där gamla strukturer anpassades till nya behov. Ett arkitektoniskt litet steg, men ett socialt och ekonomiskt betydelsefullt kliv mot en ny tid.


Källor:

  • Franzén, A., & Ejdesjö, K. (2017). Uppsalas industribyggnader från 1700-talet till 1970. Uppsala Industriminnesförening.
  • Landsarkivet i Uppsala – Kartor och ritningar.
  • Upplandsmuseet. (2008). Bebyggelse inom kvarteret Seminariet – kulturhistorisk utredning (Rapport 2008:03).
  • Uppsala kommun. (n.d.-a). Planbeskrivning för del av kvarteret Visbur.
  • Uppsala kommun. (n.d.-b). Samrådsredogörelse för Luthagen 9:11.
  • Uppsala kommun. (n.d.-c). Stadsarkivet – Kartor och ritningar.
  • Uppsala Industriminnesförening. (n.d.). Folkhemmets byggmästare – Anders Diös och hans byggnadsfirma.
  • Uppsala universitetsbibliotek – Fotografier.

Fabriken i Svartbäcken

Fabriken i Svartbäcken. Fotografi från tidigt 1900-tal. Till höger i bild, framför hästkärran, står Edvard Åberg. Bagerifabriken var vid tiden en av de största brödleverantörerna till Uppsalas ca 25 000 invånare. Huset revs på 1980-talet. Källa: Okänd fotograf, Uppsala industriminnesförening.

I omgångar under 1880-talet flyttade Carl Åberg sin bagerirörelse till större lokaler vid Svartbäcksgatan 38-40 på mark som senare lades samman med kvarteret Heimdal. Den storskaliga brödproduktionen på Åbergska gården upphörde 1888 och bageriarbetarna flyttade därifrån. Åbergs yngste son, Edvard, fick med tiden en allt större roll i bagerirörelsen och upptogs den 9 januari 1895 till delägare i firman. Vid tiden var Carl Åbergs bageriaktiebolag Uppsalas näst största bageriverksamhet, efter Mathias Dubois bageri. Carl Åberg avled 1913 och därefter leddes den anrika bagerirörelsen av Edvard Åberg fram till avvecklingen 1917. Ett par år senare sålde familjen Åberg gården i kvarteret Kornhuset. 

Edvard Åberg i kallbadhuset, Svartbäcksgatan 36, kvarteret Heimdal. Edvard avvecklade familjens bagerirörelse 1917 och investerade istället i tillverkning av glasögon och kikare. Källa: Fotografi från 1900-01, fotograf: Carl Liljefors, Upplandsmuseet.

Läs gärna om Åbergs bageri på Uppsala industriminnesförenings hemsida https://www.uppsalaindustriminnesforening.se/abergs-bageri/. Inlägget där baseras framförallt på Roland Agius text från 2008 om bagerirörelsens utveckling i Uppsala. Till viss del har även mina studier i Åbergska gårdens historia använts.

 Källor:
Asgari, M. Då ett bageri var ett helt litet samhälle – En krönika av Märta Tamm-Götlind
Asgari, M. Hemma hos bagarmästaren – Gropgränd 5
Tidningen ”Upsala”, 1895-01-12
Uppsala industriminnesförening (om Carl Åbergs bageri)

En teckning berättar – Gropgränd på 1770-talet

Gropgränd, av Johan Gustaf Härstedt. Laverad pennteckning (odaterad) med måtten 7 x 14,5 cm. Ingår i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar.

Teckningen ovan, av konstnären Johan Gustaf Härstedt (1756-1820), visar Gropgränd (kvarteret Kornhuset) sett från Kyrkogårdsgatan. Ovanför husen har konstnären antecknat gårdsägarnas namn. Låt oss vandra längs gårdarna vid den kullerstensbelagda gränden i Härstedts teckning, från vänster till höger:

Linds gård (ej markerad med namn i teckningen)
Längst till vänster i teckningen, alltså i hörnet av Övre Slottsgatan och Gropgränd, får vi en skymt av det som då var hökaren Magnus Linds gård. På den platsen står idag fastighetens (Fjärdingen 18:1) fyra- och femvåningshus. Enligt Linds bouppteckning från 1788 bestod gården av ett par enklare trähus i tämligen dåligt skick. Bouppteckningen nämner även att en liten källare med välvt tegeltak tillhörde gården. Den källaren finns kvar än idag.

Kjellströms gård
Ungefär där landsgevaldiger Eric Kjellströms gård är markerad i teckningen står idag fastighetens gårdshus.

Nymans gård
Kanslivaktmästare Johan Nymans gård.

Bergens gård
Det stora tvåvåningshuset, teckningens centralmotiv, är huvudbyggnad i snickaremästare Anders Bergs (Bergens) gård. Det var i detta hus som poeten Anna Maria Lenngren (född Malmstedt) bodde åren 1778 – 1780. Våren 1778 köpte hennes far, Magnus Brynolf Malmstedt (professor vid Uppsala universitet), gården från Anders Berg. Gården förblev sedan i släktens ägo i 63 år, välkänd i Uppsala under namnet Malmstedtska gården. Anna Maria Lenngren flyttade dock till Stockholm 1780 då hon gifte sig med tidningsmannen Carl Peter Lenngren.

Anna Maria Lenngren (1754-1817)

Konstnären, J G Härstedt, hyrde själv bostad på Bergens gård (sedermera Malmstedtska gården). Härstedt flyttade till Uppsala 1768 då han blev student vid universitetet. Han gifte sig 1781 med Brita Christina Malmstedt, Anna Maria Lenngrens syster.

Brulins gård
Vi avslutar vår korta 1770-talspromenad vid slottsvaktmästare Per Brulins gård.


Jag daterar Härstedts teckning till ca 1768-78. Dateringen och övriga uppgifter i detta inlägg baseras på information från bouppteckningar, husförhörslängder och mantalslängder samt biografin: Warburg, Karl. Anna Maria Lenngren: Andra omarbetade upplagan utgiven till hundraårsdagen av hennes död. Stockholm, 1917.

Kamphavstorg, fotografi från tidigt 1900-tal

2022-03-28

Fyravåningshusets norra gavel skymtas till vänster bakom handelsbodarna (träbyggnader) i anslutning till Kamphavstorg (i förgrunden till höger i bild). Fotografi från  1901-02 av Alfred Dahlgren (Upplandsmuseets samlingar). Handelsbodarna revs bara några få år senare. Då skapades en större öppen plats som inramades av Övre Slottsgatan, Gropgränd, kvarteret Kamphavet och S:t Olofsgatan. 1968 ändrades namnet från Kamphavstorg till Martin Luther Kings plan.

Kamphafs Torg. Utsnitt ur karta från 1884.

Tegel från Ribbingebäck

2020-02-20

Fyravåningshuset tillkom 1854 genom på- och tillbyggnad av ett äldre hus. Vid uppförandet (1854) användes handslaget tegel från Ribbingebäcks tegelbruk, beläget ca 25 km väster om Uppsala. Ursprunget kan bestämmas tack vare tegelslagarstämpeln ”RB” som återfinns på vissa tegelstenar (se bild nedan). 

Tegel i stora källarens murverk, fyravåningshuset (ingång Övre Slottsgatan 12). Ribbingebäcks tegelbruk stämplade ”RB” på en del av sina tegelstenar. I mitten på 1800-talet och ett par decennier framåt var det livlig verksamhet vid bruket. I slutet av 1800-talet lades tegelbruket ner. 

Tegelstenar från bruket i Ribbingebäck, stämplade RB, kan man också se i vissa tegelpartier i Wiks slott. Vid den omfattande restaureringen av slottet 1858-60 användes tegel från Ribbingebäck. Likadana tegelstenar finns även i Härnevi kvarn (ca 10 km norr om Enköping) och Eklunda gård som ligger granngårds. Kvarnen byggdes 1864 och är ett byggnadsminne. 

 

Copyright © Husarkivet 2016-2025