”Då ett bageri var ett helt litet samhälle”, en krönika av Märta Tamm-Götlind (1941)

Denna promemoria är en del av en serie bebyggelse- och kulturhistoriska studier gällande fastigheten Fjärdingen 18:1, belägen i kvarteret Kornhuset, i Uppsala.

I promemorian ”Hemma hos bagarmästaren – Gropgränd 5” beskrev jag några drag ur fastighetens historia med bageriverksamheten, som präglade gården från 1802 till 1917, i förgrunden. Jag fokuserade särskilt på bagarmästaren Carl Åberg (1826-1913) och hans bostad på Gropgränd.

En krönika i Uppsala Nya Tidnings julnummer 1941 ger ett delvis annorlunda perspektiv på fastighetens bagerirörelse. Under rubriken ”Då ett bageri var ett helt litet samhälle” skriver folkminnes- och arbetslivsskildraren Märta Tamm-Götlind bland annat om Carl Åbergs bageri och uppmärksammar särskilt den hantverksmässiga produktionen, de svåra arbetsvillkoren och inte minst den nedlagda mödans slutprodukt – brödet.   

Vid sidan om att vara viktig basföda har bröd historiskt tilldelats ett stort kulturellt, religiöst och politiskt symbolvärde. Traditioner och vanor som varit kopplade till framställning och konsumtion av bröd är värdefulla att studera eftersom de ofta utgör speglingar av samhället och kulturen i stort. I sin text skildrar Tamm-Götlind Uppsalas brödkultur under 1800-talets senare hälft och 1900-talets början – en period då bagerinäringen, som bedrivits som rent hantverk, gradvis industrialiserades. Hennes krönika levandegör såväl en svunnen hantverkstradition som delar av det borgerliga vardagslivet i Uppsala, samtidigt som den ger viktiga insikter i fastighetens historia.

Jag har digitaliserat Märta Tamm-Götlinds krönika i sin helhet (se nedan), lagt till kommentarer i notform och bakat in några bilder.

/M. Asgari

***

Då ett bageri var ett helt litet samhälle 

Ett blad ur Uppsala stads hantverkskrönika – av Märta Tamm-Götlind 

(ur Uppsala Nya Tidning, julnumret 1941)

”Julkrafs”, marknadsbullar och begravningskringlor – det var begrepp som hörde ihop med ”den gamla goda tiden” i vår stad, den tid, då kaffegummorna på S:t Eriks torg började kommersen med torgfolket klockan 6 på morgonen, och bullgummorna vandrade omkring och knackade på hemmens portar eller bjöd ut sina frestelser åt patienterna på salarna i Akademiska sjukhuset, där en liten kostförbättring på den tiden ofta var mycket efterlängtad.

Bild 1. Märta Tamm-Götlind (1888-1982). Fotograf: Olle Ekstrand. Källa: Tamm-Götlind, Märta (1978): ”Minnen och människor.”

Upsala har i vårt århundrade och årtiondena närmast före sekelskiftet genomgått en snabb och ganska grundlig förändring från småstadsidyll till något, som liknar en storstad.

Det är för länge sedan slut med den lantliga brunnsdrickningen vid Eklundshov, dit klena upsalabor åkte med vurst klockan 8 om sommarmorgnarna för att dricka sig hälsa i järnkällaren i Geijersdal.

Det är slut med kägelbanorna i de burgnare borgarnas täppor; och den gamle traktören, som hade värdshus för lantborna borta på Kungsängsgatan och på lediga stunder svarvade käglor, han dog i koleran 1857.

Det är slut med borgaråkrarna, stora tomter, som staden arrenderade ut åt borgare, som höll sig med häst och vagn. De behövde plats till uthus och till slåtter, där de kunde skörda eget stallfoder; och i bärgningstiden kunde man få se åkardrängar, hantverkare och borgarsöner i färd med att köra in hö och fodersäd i lador inom stadens jordområde.

Till de hantverkare, som måste hålla sig med häst och vagn hörde bagarmästarna. Ett bageri var i själva verket förr ett helt litet samhälle inom staden, och skillnaden däremellan och ett stort lanthushåll var inte så himmelsvitt stor, om man undantar det förhållandet, att bagarna utförde det viktigaste arbetet nattetid. [not #1]  

På nittiotalet låg vid Börjegatan ett av de Nymanska bagerierna utan anspråk på att räknas till de större i sitt slag. Men bagarmästarns hustru hade i hushållet utom make och sju barn en köksa, en barnjungfru och en bodflicka, fyra-fem bagargesäller, två plåtpojkar och en dräng, vilka alla skulle bo i gården förutom en häst, som också hade sitt lilla stall i Börjegatan 10.

Bild 2. Bagarmästare Carl Åberg (1826-1913). Fotografi från ca 1860-80. Fotograf: Henri Osti. Källa: Uppsala universitetsbibliotek.

I ett större bageriföretag som det Åbergska blev chefen efter nyorganisationen på åttiotalet direktör, men han var son till bagarmästar Åberg och sonson till en till Upsala inflyttad Orsa-dalkarl, Hans Diffner från Åberga by. Denne startade med ett par gesäller till biträde det Åbergska bageriet vid Övre Slottsgatan 12 år 1818, så att firman kunde fira sitt hundraårsjubileum, då den under förra krigets svåra ransoneringstider lade ner verksamheten. [not #2]

När denna rörelse stod i sitt högsta flor, utgjordes personalen utom familjen av två bodmamseller, hushållerska, kokerska och köksa, husa och barnjungfru; verkmästare, ugnsgesäll, tråggesäll och den s.k. tredjen, som vägde upp degbitarna. Där var dessutom sättarn, som rakade ut ugnsglöden och hjälpte tråggesällen med brödplankorna, där de utbakade bröden låg och jäste. Där var plåtsmörjaren och ”sumphålspysen”, en ung man, som stod i det s.k. sumphålet, golvfördjupningen framför ugnen och plockade på jäsbröd till gräddning, som sköttes av ugnsgesällen, den näst verkmästaren mest betrodda personen i detta stora sällskap.

På senare tid fanns även en lagerbokhållare förutom fyra bagardrängar, som hade tre, fyra hästar och en stallgumse att sköta. Bageriet höll sig också med egen svingård på 20 nassar, som gjorde slut på avfall av mjöl, degar och skadat bröd. Svingården låg vid nedre Fjärdingstull någonstans mellan Kyrkogårds- och Vindhemsgatorna, och avfallet ditkördes ett par gånger i veckan.

Det var mycket att sköta på bageriets gård vid Övre Slottsgatan med dess många uthusutrymmen: tvättstuga och mangelbod för hela hushållets, inte minst bagarnas tvätt; matbod för stora kar med saltmat, vedbodar, stall och i början även svinstia. Slutligen förflyttades också stallet men enbart till Åsgränd strax intill.

Vatten till hela denna ”apparat” kördes i tunnor från pumpen på Kamphavstorget, där fastigheten Ö. Slottsgatan 14 nu är byggd. Man hade alltid vatten stående i beredskap nattetid som skydd mot eldfara under bakningen.

Bild 3. Kamphavstorg 1856, korsningen S:t Olofsgatan och Övre Slottsgatan. Platsen där Kamphavstorg låg utgör idag en del av Martin Luther Kings plan. I mitten av målningen ser vi den vattenpump som Tamm-Götlind skriver om. Det stora vita huset är Fattighuset, byggt 1835. Längst till höger skymtar hörnet av Carl Åbergs trädgård som revs på 1870-talet då universitetets nya huvudbyggnad uppfördes. Den stora trädgården låg mittemot Kamphavstorg, på andra sidan Övre Slottsgatan. (se även not #4) Källa: Målningen tillhör Upplandsmuseets samlingar.

Åt gatan låg finbageriet, medan det s.k. grovbageriet låg i egen byggnad på gården med bostäder ovanpå åt bagarna. [not #3] För att få in foder åt sina hästar arrenderade bagarmästar Åberg åkrar av staden både vid Kungsängsvägen och vid Sandkällan nära folkskoleseminariets nuvarande plats. Där arbetade hans söner jämte bagardrängarna och en eller annan extra arbetare i slåttern, och då ditkördes vid 4-tiden ”aftonvardsmörgåsen” till slåtterfolket, bredd på bageriets välkända 5-öres limpor.

Till förvaring av uppköpt spannmål höll bageriet flera magasin i staden, men det förnämligaste låg i själva Upsala slott, där man nu har ståtliga inträdeshallar och uppgång till rikssalen. Sannolikt var det i samma lokal, som länets undsättningskommitté under missväxtåret 1845 lagrade säd till utdelning åt den nödställda befolkningen – man vet, att denna spannmål förvarades på slottet.

Det åbergska bageriet köpte ofta sin säd av professorerna. Denna för Upsala typiska s.k. akademispannmål hade sin egen historia, som går långt tillbaka i tiden. 1593 hade hertig Carl som Sigismunds förmyndare beviljat tionde från vissa gårdar till avlöning åt universitetets professorer, då endast sju till antalet. Det fattiga lärdomssätet blev ju sedan år 1624 genom Gustav II Adolfs storslagna donation stor jordägare med spannmål som viktigaste avkastning, och 1667 fick professorerna rätt att själva inom stadens område bruka och besitta vissa tunnland jord, dock endast de gifta akademifäderna samt deras änkor och barn – det var ett fyndigt sätt att uppmuntra familjebildning. Ända långt inpå 1800-talet var alltså mången professor jordbrukare i liten skala, och på Vaksalatorg kunde det stå bönder, som i egenskap av arrendatorer sålde akademispannmål åt stadens borgare.

Till de sinas nytta och nöje arrenderade bagarmästar Åberg av akademien för 25 kr. årligen en härlig tomt mellan ärkebiskopens trädgård och den muromhägnade ”Stallgården” utanför Gustavianum. På universitetets nuvarande plats hade familjens ungdomar en skön trädgård med slängkälke om vintern och kägelbana om sommaren, innan detta spel efter 70-talet slogs ut av det då nymodiga krocket. [not #4] Klara astrakaner bidrogo till sommarnöjet, som man endast under en utflyktsdag bytte ut mot lantvistelse. Det var då man tillsammans med ett annat hushåll med matsäck och andra tillbehör i droskor gav sig av till skogen och mälarstranden mitt emot den tysta, idylliska Skarholmen. Kaffe koktes gärna i en torpstuga på platsen.

Semester var det aldrig tal om förr, varken för de i husligt arbete sysselsatta kvinnorna eller för hantverkspersonalen. Ledighet någon dag blev det egentligen endast, då man hade två helgdagar å rad. Då var det stilla i bageriet till kl. 6 på annandagens afton, då det första arbetslaget satte i gång.

Ugnen tändes av trågarbetaren. Den som sist lämnat bageriet föregående arbetsdag, hade lagt in ved på tork i ugnen, så att den fort skulle tända. Man eldade med granved på själva ugnsbottnen, ärilen, ovanför vilken man hade murat ett litet valv av eldfast tegel med tre rökhål. Ärilstenen togs förr från Tyskland men tillverkades sedan i Södertälje. Glöden sopades med raka ner i en plåtlåda på hjul och fördes till eldstaden under en pannmur med vatten, så att glödvärmen tillvaratogs. Ärilen viskades av med en våt ugnsvisk och så var det klart för baket. Bröden hade bakats ut av den s.k. bordsbesättningen. Det var bordsarbetarna, som för hand ”slog upp” alla kakor och bullar och hjälpte till att få in dem i ”jäsrummet”. I äldre tid begagnades endast bryggerijäst, som dock hade den olägenheten att vid frakt gärna bli explosiv. Från 1886 blev den ersatt med pressjäst.

Bland redskapen märktes de väldiga långskaftade spisbrödstakarna och de mindre limpstakarna av endast en limpas bredd men i längd efter ugnens djup. Det var ugnsgesällens kvistiga uppgift att med en skicklig knyck få det uppjästa brödet att fint och oskadat glida av staken ner på den heta ärilen. Det var inte som att bara passa en maskin, utan här krävdes både handlag och yrkeskunnighet i mycket hög grad, för att brödet skulle bli lyckat.

Kl. 9 på kvällen en ordinär arbetsdag satte bordsbesättningen igång för att arbeta till kl. 2 på natten. En matbricka bars in med ett nattmål åt de flitiga bagarna. Ugnsbesättningen började ett par timmar senare och slutade i 4-tiden, ty kl. ½ 5 kom brödräknarna, och då skulle brödet vara så pass avsvalnat, att det kunde hanteras och packas i lådor och korgar till de olika butikerna och till de väntande brödgummorna. Alla brödbodar öppnades kl. 6, medan tygaffärerna lugnade sig ännu en timme.

Bild 4. Arbetare vid Carl Åbergs bageri. Fotografi från ca 1900, efter flytten till de nya lokalerna, Svartbäcksgatan 38. Fotograf: okänd. Källa: Barr, Knut (1906). Arbetets söner: Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetarklassen. 

Man frågar sig, varför svenska folket nu har övergått till så sena vanor, som kostar oss så mycket i utgifter för konstlyse, för att ej tala om de många sköna soltimmar, som numera tillbringas innanför fällda gardiner! Förr var hela affärslivet igång tidigt på morgonen. Sanningen att säga, hölls det öppet även länge mot kvällen; brödbodarna stängdes först kl. 9, men just den Åbergska firman började ett framsynt arbete emot denna vana, efter en systematiskt utförd räkning på det fåtal kunder, som handlade sitt bröd om kvällarna.

Trots sitt regelbundna nattarbete, hade bagarna även flera timmars bakning under dagen, sedan de fått sova några morgontimmar. Spisbrödet och skorporna bakades på dagen. Det var det goda mjuka brödet, ”franska”, smörbröd, limpor och siktkakor, som kunderna fordrade att få alldeles färska på morgonen, och bagardrängarna hade brått med utkörningen. Senare på dagen kunde de få köra omkring med skorpor och hårt bröd: man hade många sorts skorpor i den tidens bagarbodar: halvöres vittenskorpor – små goda saker av ”drottningdeg”; drottningskorporna själva var något större. Pariserskorpor var strödda med pärlsocker, och kallskålskorpor var en sort, som upsalaborna åt som middagstilltugg till den förr vanliga maträtten kallskål, serverad i tallrik eller glaskupa på fot. Nyrostade långskorpor ville folk gärna ha till morgonkaffet, så de fick följa med mjukbrödet ut på morgonen.

Till drängarnas eftermiddagssysslor hörde att i alla brödbodarna hämta s.k. brödsvar, lista i motböckerna på det till nästa dag önskade brödet, och det var en mycket viktig uppgift för kontorspersonalen och verkmästaren att sortera brödsvaren samt väga upp mjöl, jäst, kryddor och andra tillbehör till de nya degarna – det hela en stor och krävande organisation.

Till Uplands regemente bakades särskilda s.k. knallar av surdeg och under manövrerna försågs marketenterierna med gott bröd att fresta mannarna med.

Vid alla Upsalamarknader förr bakades kusar i stil med julens bröd, men de slogs i konkurrensen småningom ut av de nymoderna wienerbröden, som kom i handeln på 1870-talet. Även begravningskringlorna hörde till en äldre tids brödtraditioner. Ännu omkring 1870 kunde de förekomma vid förnämligare begravningar och var så stora, att gästerna vid hemfärden fick träda en kringla på armen och medföra den hem.

Till jul bakades stora, långa kusar, gubbar, gummor och bockar av saffransdeg samt inte minst s.k. julkrafs, vita kakor som handmålades med pensel i blått och rött; detta arbete utfördes gärna av bagarfamiljens barn och jungfrur, och det gav anledning till många konstnärliga utsvävningar i stjärnor, tuppar och slingor m.m. på de små bakverken, som ofta hängdes i julgranarna. Ännu in på 1900-talet målades ”julkrafs”. 

Julaftonens bakning var ägnad åt skänkbullarna; det var större och mindre bröd i vackra fasoner och av god deg, som skänktes av bageriet till de bästa kunderna, liksom på den tiden stadens bryggerier gav bort en stor brygd av julöl till sina kunder.

Först på julkvällen blev bagare och drängar lediga, och då var de vanligen så pass tröttkörda, att de ej var hågade för någon större julfirning.

Men på juldagen kände man, att det var högtid. Då var uniformen avlagd: den bestod traditionellt av vit bagarmössa, vit skjorta och vita långbyxor av mollskinn, hemstickade vita strumpor samt trätofflor. Men det kändes säkert skönt att få uppträda som civila herremän kring det festliga julbordet med dess rikliga fägnad och kring den tända granen, där vaxstapeln spred både doft och ljus stämning.

/Märta Tamm-Götlind, 1941.

[Samtliga bilder, bildtexter och noter har infogats av mig och tillhör inte Tamm-Götlinds UNT-krönika.]

***

Noter:

#1. Om industrialiseringen och flytten till Svartbäcken…

Carl Åbergs bagerirörelse flyttade i omgångar under 1880-talet från lokalerna i kvarteret Kornhuset till större lokaler vid Svartbäcksgatan 38. Bageriverksamheten i kv. Kornhuset upphörde 1888 och bageriarbetarna flyttade därifrån. De tomma lägenheter som tidigare inhyst arbetarna och deras familjer hyrdes då ut. Initialt, under 1890-talet, flyttade tre hushåll in som Åbergs hyresgäster: en docent, en kapten och en major, med sina respektive familjer.

Den Åbergska bagerirörelsens utveckling från hantverk till industri följde ett vanligt mönster för industrialiseringsprocessen i större städer under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början. För att driva på industrialiseringen av den hantverksmässiga produktionen flyttades ofta verksamheten till större lokaler i stadens utkanter. Arbetarna följde efter och städerna expanderade genom tillkomsten av nya bostadsområden för arbetarklassen, med små och mycket enkla bostäder. I Uppsala var Nya Svartbäcken (norr om Skolgatan) en sådan arbetarstadsdel. I området mellan Skolgatan och Repslagargatan, Uppsalas första egentliga industriområde, etablerades under 1800-talet en rad olika fabriker, en av dessa var alltså Åbergs bageri.

Bild 5. Annons för Carl Åbergs bageriaktiebolag, i ”Upsala Stads Adresskalender för år 1910”.
Annonsen reflekterar sin samtids vurm för det industriella produktionssättet.

#2. Om startår för den Åbergska bagerirörelsen…

1917 firade Åbergs bageriaktiebolag sitt hundraårsjubileum. Hans Diffner (enligt vissa källor Hans Nilsson), som flyttat till Uppsala från Åberga by och därefter antagit efternamnet Åberg, ska alltså ha startat sin bagerirörelse 1817, vid Övre Slottsgatan 12. Jag har dock inte kunnat belägga att Hans Nilsson/Diffner/Åberg bodde eller var verksam på gården före 1821. Min genomgång av husförhörslängder och mantalslängder från den aktuella perioden visar tydligt att Hans Åberg flyttade till gården i början av 1820-talet. Om han startade sin bageriverksamhet redan 1817, så skedde det inte i lokaler på Övre Slottsgatan 12 eller Gropgränd 5.

#3. Om Gropbageriet…

Jag tror att benämningen ”grovbageriet” bygger på en missuppfattning. Den byggnad som Tamm-Götlind syftar på kallas i Carl Åbergs egna anteckningar Gropbageriet. Även i Åbergs bouppteckning står byggnaden upptagen som just Gropbageriet. Byggnaden, ett tvåvåningshus med vind, uppfördes av trä som ett brygg- och uthus 1854, i samband med att fastighetens fyravåningshus (med ingång Övre Slottsgatan 12) byggdes. Första våningen innefattade brygghus, vagnshus, bod samt ett rum som fungerade som ”bagarekammare” och andra våningen bestod av två boningsrum samt tre bodar för förvaring av spannmål och matvaror. Huset var 15,9 m långt, 8,1 m brett och 8,7 m högt och hade ett pulpettak (”snett halvtak”) med fyra takkupor.

Bild 6. Gropbageriet. Byggnaden (den gula pilen) uppfördes 1854 och revs i början av 1930-talet. Utsnitt ur stadskarta från 1882. Tillhör: Uppsala stadsarkivs samlingar. Den gula pilen är pålagd av mig.

I ett brygghus brukade man vanligen koka tvättvatten, brygga öl, eller baka bröd. Sannolikt var syftet med tillkomsten av gårdens brygg- och uthus, ”Gropbageriet”, att avlasta det ursprungliga bageriet, det som låg åt gatan. Någon gång efter uppförandet, senast 1876, ändrades byggnaden något. Fasaden reveterades och invändigt byggdes hela första våningen om till ett bageri. Andra våningen inrymde efter ombyggnationen fyra boningsrum. Enligt Märta Tamm-Götlinds skildring bodde några av bageriarbetarna i dessa rum ovanpå bageriet. Med tanke på brandrisken håller jag för troligt att det rörde sig om bageriarbetare av lägre rang. De andra, gesällerna exempelvis, bodde i gårdens bostadshus.

Bild 7. Tomtmätning, kvarteret Kornhuset. Tomt nr. 14, 25:e november, 1919. Den röda pilen pekar på Gropbageriet. Rödmarkerade hus är stenhus.Tomt nr. 14, som Carl Åberg ägde vid sin död, bestod av de äldre tomterna nr. 11 & 12 (ärvda), samt nr. 10, 1, 2 och 3 (köpta). Källa: Lantmäteriets arkiv. Den röda pilen är pålagd av mig. 

I juni 1928 köpte Anders Diös firma, Fastighetsaktiebolaget Kornhuset, tomt nr. 14 (Bild 8) och ett stort nybyggnads- och renoveringsprojekt drogs igång. Tomtens befintliga stenhus moderniserades medan alla träbyggnader revs för att ge plats åt nya, moderna hus i sten. Gropbageriet revs 1930-31. I dess ställe uppfördes aldrig någon ny byggnad; platsen där det stod pryds idag av en liten trädgård. Det är svårt att uttala sig om vilken funktion Gropbageriet fyllde efter 1888, då gårdens bageriverksamhet lades ner. Det är möjligt att lägenheterna tjänade som bostäder åt tjänstefolket, eller att de uthyrdes.

Bild 8. Tomtmätning, kvarteret Kornhuset. Tomt nr. 14, 24:e augusti 1928. Uppmätt efter att Fastighetsaktiebolaget Kornhuset (ägt av Anders Diös) köpt tomten. En del av fastigheten avstyckades och förvärvades 1931 av Bostadsrättsföreningen Kornhuset. Stamfastigheten, Fjärdingen 18:1, såldes år 2000 av Anders Diös AB till Brf Huskornet. Källa: Lantmäteriets arkiv. 

#4. Ur askan efter 1809 års brand – Om Carl Åbergs trädgård…

Den trädgårdstomt som Carl Åberg arrenderade låg enligt Tamm-Götlind någonstans mellan Biskopsgården och Exercitiegården, i kvarteren mittemot Åbergs bostad, på andra sidan Övre Slottsgatan. För att kunna fastställa trädgårdens exakta läge är det viktigt att förstå hur dessa kvarter förändrades under 1800-talet. I sammanhanget spelade den stora brand som drabbade Fjärdingen år 1809 en viktig roll.

Bild 9. Kvarteret Kornhuset och grannkvarteren.
Utsnitt ur stadskarta från 1842. På kartan är
Exercitiegården (kv. Biskopen) utmärkt med ett ”f” och Biskopsgården (kv. Prosten) med ett ”e”. Tillhör: Uppsala universitetsbiblioteks samlingar. Kvartersnamnen har pålagts av mig.

Klockan åtta på kvällen den 18 juni 1809 utbröt en brand i Uppsalas fattighus, beläget i Sysslomansgatans hörn mot S:t Johannesgatan. Inom loppet av några timmar hade elden spridit sig till stora delar av Fjärdingen (Bild 10). Vid branden förstördes närmare 70 gårdar.

Bild 10. Brandskadade gårdar vid 1809 års brand i Fjärdingen.
Avbrända gårdar är markerade med grönt. Branden, som utbröt i fattighuset i kvarteret Ånäbben, ödelade stora delar av norra Fjärdingen. En stor del av den förstörda bebyggelsen var från 1600-talet. Källa: Herdin, K.W. Bygge och bo, 1. Uppsala 1932. 

Några av Akademins viktigaste byggnader, Gustavianum, Konsistorie- och Exercitiehusen (Kungliga stallet), hotades av branden men räddades. I kvarteret Biskopen avbrändes 11 gårdar och lågorna hann slicka Exercitiehusets fasad innan släckningsarbetet gav resultat och faran kunde avvärjas.

Bild 11. Exercitiegården. Gravyr av Fredrik Akrel, 1770. Exercitiegården (även känd som Stallgården och Kungliga stallet) byggdes 1663. Här erbjöds unga adelsmän undervisning i ridning, fäktning, musik, dans, konst, franska, spanska och italienska.
Exercitiehusets västra flygel (närmast Övre Slottsgatan) och en del av huvudlängan revs i slutet av 1870-talet för att lämna plats åt Universitetshuset. Den återstående delen av byggnaden revs 1882-84, i samband med anläggandet av Universitetsparken. Källa: Gravyren tillhör Uppsala universitetsbiblioteks samlingar.

Den stora eldsvådan fick stor betydelse för den fortsatta utformningen av Uppsalas stadsbild. Behovet av återuppbyggnad efter brandens härjningar framtvingade en stadsplan, Uppsalas första sedan 1643. För Fjärdingens del innebar planen bland annat att vissa avbrunna tomter skulle utläggas till allmänna platser och att flera gator skulle breddas. Genomförandet av stadsplanen fördröjdes dock av tvister mellan berörda tomtägare och stadens myndigheter.

Kvarteret Slottskilen, beläget mellan Biskopsgården och Exercitiegården, hade visserligen inte drabbats av branden men landshövdingen, Akademin, magistraten och borgerskapets Äldste överenskom att bebyggelsen i kvarteret utgjorde en fara för Akademins byggnader vid uppkommen eldsvåda. Därför skulle tomterna inlösas och friläggas så att en park kunde anläggas i området. I mitten av 1820-talet hade Akademin lyckats köpa samtliga tomter i kvarteret Slottskilen. Det dröjde dock länge innan bebyggelsen revs. Min studie av husförhörslängder visar att kvarteret var bebott fram till slutet av 1850-talet. Friläggningen genomfördes på 1860-talet och först i samband med det nya universitetshusets uppförande i slutet av 1870-talet planterades kvarteret som då blev ett allmänt parkområde. Alltså ska inte Tamm-Götlinds uppgift om att Carl Åbergs trädgård låg ”mellan” Biskopsgården och Exercitiegården tolkas som att den låg i kvarteret Slottskilen. Den tidigare nämnda målningen av Kamphavstorg för oss närmare sanningen om trädgårdens läge.

Bild 12. Uppsala, utsnitt ur stadskarta från 1842. Kartan visar att de avbrända tomterna i kvarteret Biskopen (väster och norr om Exercitiegården, som är markerad med ”f”) hade utlagts till park medan kvarteret Slottskilen (markerat med gult) fortfarande var bebyggt. Kvarteret Kornhuset är markerat med rött. Tillhör: Uppsala universitetsbibliotek. Markeringar i gult och rött är pålagda av mig.

Bild 13. Uppsala, utsnitt ur plankarta från 1855. Plankartan ger uttryck för ambitionen att skapa ett stort sammanhängande parkområde (se den gula pilen) som sträckte sig från S:t Olofsgatan (Järnbrogatan) i norr till Åsgränd i söder. Parken skulle gränsa till Övre Slottsgatan i väster och till Akademins byggnader och Biskopsgården i öster. Planen realiserades dock inte fullt ut (jämför med bild 14). På kartan är Exercitiegården markerad med ”p” och Biskopsgården med ”t”. Källa: Uppsala universitetsbibliotek. Den gula pilen är pålagd av mig.

Riktlinjerna för norra Fjärdingens återuppbyggnad föreskrev att området närmast Exercitiegården i möjligaste mån skulle hållas fri från bebyggelse och att de avbrända tomterna i kvarteret Biskopen därför inte skulle återuppbyggas. Akademin och Domkapitlet köpte kvarterets 11 gårdstomter och 1822 blev området inhägnat och planterat med träd. Av målningen från 1856 (Bild 3) framgår att åtminstone en del av Carl Åbergs trädgård låg i detta område i kvarteret Biskopen. Längst till höger i målningen skymtar en del av en trädgård, i hörnet av Övre Slottsgatan och S:t Olofsgatan, och konstnären har antecknat (längst ner till höger) att det vi ser är ”Hörnet af C. Åbergs trädgård”. Baserat på målningen, Märta Tamm-Götlinds skildring, stadskartor från 1800-talet samt kunskapsläget om hur kvarteren Slottskilen och Biskopen utvecklades efter branden 1809 drar jag slutsatsen att Åbergs trädgårdstomt gränsade mot S:t Olofsgatan, Exercitiegården, kvarteret Slottskilen och Övre Slottsgatan. På en stadskarta från 1868 är en tomt som är avgränsad på detta sätt, och alltså bör vara den trädgårdstomt som Carl Åberg hyrde, tydligt inritad (Bild 14).

Bild 14. Carl Åbergs trädgård (markerad med blått). Utsnitt ur stadskarta från 1868.
Åbergska gården är markerad med rött. På kartan är Exercitiegården utmärkt med ”f” och Ärkebiskopsgården utmärkt med ”i”. Källa: Uppsala universitetsbibliotek. Markeringar i blått och rött har pålagts av mig.

Carl Åberg arrenderade trädgårdstomten fram till slutet av 1870-talet. I samband med rivningen av Exercitiegården 1878–79 revs även Åbergs trädgård för att lämna plats åt universitetets nya huvudbyggnad.

M. Asgari  (december 2017)


Klicka här för att öppna promemorian som PDF (inkluderar källhänvisningar). Filen får laddas ner och skrivas ut för privat bruk. 


Tips: Besök Roland Agius hemsida för att läsa om Uppsalas industrihistoria, bl.a. om bagerinäringen och Carl Åberg.